Sista dagarna, Tack så hemskt mycket! - SOFIE

Hej!

Jag vet att det har gått ett par dagar sen vi senaste skrev och jag ber om ursäkt för det, nu tar jag mig äntligen tid att skriva ihop några ord så hoppas ni är kvar där ute. 

De sista dagarna innan vi åkte hem hade vi alldelles för mycket att göra och vi var extremt trötta. Det var så mycket kvar som vi var tvungna att hinna med innan vi skulle åka. Man kan tycka att 12 dagar låter som lång tid men tiden har nog aldrig gått så snabbt. Så mycket att uppleva och så lite tid.

Nu är vi tillbaka i Sverige igen. Sitter här vid mitt egna skrivbord och stirrar ut på snön utanför. Suck! Visst är det supermysigt att se familj och vänner igen men när man kollar igenom bilderna här på bloggen så undrar man ju varför vi inte stannde. Vad hände med planen att stanna och gömma oss i garderoberna? 

På söndagagen besökte vi elefantcampen men det var tyvärr inte så mycket att se. Största delen av parken var stängd på grund av en skogsbrand så vi fick tyvärr bara se några elefanter från avstånd. Mest sitta i bilen den dagen. 

Måndagen shoppade vi och tisdagen var det avskedsmiddag. Vi var såklart i skolan under dagarna men vi hade egna aktiviteter så inga lektioner de dagarna. Vi lärde oss spela lite tabla (en slags trumma), vi gjorde ranglois med blommor och vi fick måla med en speciell teknik som jag tyvärr har glömt namnet på. 

Under avskedsfesten hade vi bestämt att ha riktigt indiskt tema och alla hade så fina kläder, då menar jag även vi svenska elever. Jag ska se om jag har några bilder annars får ni helt enkelt föreställa er. Underbart var det i alla fall. Vi hade dock lite otur med vädret den sista kvällen och det började regna rätt ordentligt, men det gav egentligen en lite skön stämning. Ni vet hur det alltid börjar regna i filmer när det är ett sorgligt ögonblick? Vädret passade verkligen stämingen med tanke på att vi skulle åka. Även om vi ses snart igen, när de kommer hit, är avsked alltid sorgliga. 

Flygresan hem gick super. Majoriteten av oss var helt utslagna och de nio timmarna från Bangalore till Frankurt bara flög (heh heh) förbi. Så 13.43 klev man ut från dörrarna på Arlanda och var tillbaka i slasket. Välkommna hem!

Jag skulle verkligen vilja ta ett ögonblick att tacka alla våra värdfamiljer och alla andra som gjorde den här resan till en av (om inte den) bästa jag någonsin varit med om. Ni har varit så välkomnande att det är svårt att förstå och jag kommer sakna er alla något extremt. Jag är så sjukt glad över att ha fått följa med på den här resan och få träffa er alla. Tack så hemskt mycket - det finns inte ord. 

Och tack till er för att ni varit med och troget följt våra dagar där borta. Jag hoppas att även ni fått njuta lite av vår resa även om det mest varit genom bilder och ord. Vi ska se om vi kan skriva lite sen i april när våra indiska vänner kommer hit och då hoppas jag att vi ses igen! 

Ha det super sålänge!
Tills dess!

Många kramar

Sofie  

 
"Kan vi gömma oss i garderoben och stanna här föralltid?" - JULIA

WEEKENDTRIP

Tidigt i lördags morse var det dags för mig, Sofie och min värdfamilj att dra iväg på en trip över helgen. Vi åkte bil i flera timmar och stannade för att kolla på flera tempel och sevärdheter, tills vi kom ut på landsbygden. Jag och Sofie trodde att vi började närma oss, men ack så fel vi hade. Flera timmar därefter kom vi in i något som liknade en regnskog, och här trodde vi verkligen att vi var framme. Men ack nej, därifrån skulle vi ta följe med en auto (i den lilla auton som är till för 3 personer satt förresten närmare 15 småbarn och kikade bak på oss nyfiket). Vägen slingrade sig längre upp i skogen och vi började undra vad detta var för någonting. Tills... ett gigantiskt lyxhus tornade upp sig framför oss. Vi var framme.

När vi kom fram fick vi uppfriskande läskdrickandet och lite mat, och sedan fick vi "freshen up" i våra rum. Dagen som följde var helt fantastisk. Ägarna av lyxhuset var vänner till min värdfamilj, och dem var även ägare till en kaffeplantage. Vi spenderade dagen genom en visning i kaffetillverkning - vilket var sååå intressant - och sedan genom att sitta i timmar och prata med familjevännerna på altanen, äta mat, sitta vid en brasa på ett högt berg och äta middag och spela kort halva natten. Som mycket annat här så går inte vistelsen att beskriva med ord, får hoppas att bilderna ger en aning om hur härligt det var.

På söndagsmorgon gick jag och Sofie upp tidigt för att se solnedgången, och sedan satt vi på altanen i morgonsolen och drack hemodlat kaffe (ja mamma, du läste rätt). Efter frukost begav vi oss till ett elephant camp där vi fick chansen att se elefanter. Så himla vackra djur. Därefter var det tillbaka till Bangalore som gällde, med stopp för mat och lite annat.

Söndag eftermiddag var vi alla ganska trötta, men vi begav oss ändå in mot stan för att göra MENDHI. Mendhi är som en slags henna som man "tatuerar" över armar och händer, oftast inför indiska bröllop. Där satt vi mitt på en stor gata i Bangalore med alla ljud runt omkring och funderade på hur galet det är att vi faktiskt är här i Indien, helt på egen hand och upplever häftiga grejer. Under kvällen satt vi och kollade på Bollywoodklipp med Sharvaris storasyster. Blev så fascinerad verkligen och jag och Sofie lovade att se ett par Bollywoodfilmer när vi kommer hem till Sverige.

En helt underbar helg helt enkelt. Här kommer lite bilder.
Kram Julia

Åttonde dagen, var den verklig? - SOFIE
Hej!

Igår hade jag en av de mest surrealistiska upplevelserna någonsin. Det var så sjukt! Såhär...

Vi åkte från Bangalore vid 7 på morgonen, Julia och jag helt säkra på att vi var påväg till Elefantcampen. På vägen stannade vi några gånger och turistade lite. Vi besökte en muslimsk kungs sommarpalats (har var regerade här precis innan britterna tog över), samma kungs grav och ett stort buddisttempel. Men kan ta det senare, det var inte det som var udda.

Efter att vi satt oss i bilen igen efter templet så åkte vi vidare. Julia och jag trodde fortfarande vi var påväg till elefant campen men vi hade ingen aning om vart den låg.

Vi körde av motorvägen till en lite mindre väg, körde någon timme, körde av på en ännu mindre väg, körde en timme till. När vi precis trodde vi var framme (vägen typ tog slut) så mötte en snubbe i auto upp oss och visade oss vägen uppför en liiiten grusväg mitt in i skogen. Jag tänkte "aa det är väl kanske fem minuter in liksom" men vi körde och körde och efter en halvtimme kom vi fram till en fabrik där vi stannde. Jag tänkte återingen "aa, nu är vi framme". Men neejdå, autosnubben pekade upp på en ännu smalare grusväg som gick upp för ett berg in i skogen (kom ihåg att vi hade en vanlig bil - ingen jeep eller något) och vår chaufför nickade och körde vidare.

Jag var så sjukt förvirrad och tänkte "nu får vi bo i små hyddor ute i skogen" - inte för att det hade varit så tokigt. Jag var nästan lite taggad på det. Men så kommer vi (efter 15minuter till) upp högst upp på berget OCH DÄR STÅR ETT SKITSTORT LYXHUS MED FINASTE TRÄDGÅRDEN.

Asså guuud! Det var så sjukt! Mitt ute i skogen - två timmar från närmaste ordentligt asfalterade väg, högst upp på ett berg, mitt inne i skogen, står ett svinlyxigt hus - som vi tydligen ska bo i.

Vi går ur bilen och får äntligen en förklaring till att det inte fanns några elefanter och till det fantastiska huset.

Det visar sig att vi skulle kolla på elefanter imorgon (alltså idag eftersom jag skriver det här dagen efter), och att Julias familj och den som äger huset är vänner. De tänkte att det hade varit roligt att visa oss deras egna kaffeplantering och därför skulle vi bo hos dem en natt.

Från att tänka att man ska bo i små hyddor till att få ett rum hos en stor kaffeplantageägares lyxhus - stor chock kan jag säga.

Det var inte allt heller. Konstigaste känslan var vid lunchen när familjerna satt och snackade om vänner de känner och ja allmänt sådant som vänner som inte träffats på ett tag brukar snacka om. Det slog mig att här sitter vi, Julia och jag, två random svenska tonåringar utan föräldrar och käkar med två familjer (en varv vi inte känner alls och en som vi känt i en vecka) mitt ute i skogen i Indien. En av de mest udda dagarna någonsin säger jag.

Men jag klagar inte, de, deras hus och utsikten var underbara och jag är väldigt glad över att ha fått sett det och att vi fick träffa dem.

De visade oss runt också och vi fick lära oss hur kaffebönora tas omhand. I Indien är "kaffesäsongen" mellan mars och maj och de var i full fart med att plocka alla bären och torka dem. Det tar lite tid att berätta hela processen och jag vet inte om ni är intresserade så jag tänker inte dra allt i detalj (om någon verkligen vill veta - leta upp mig så ska jag gladeligen berätta ordentligt. Faktiskt riktigt intressant).
Såhär går det till:
1. De sorteras efter kvalitet (tunga och lätta).
2. De tvättas och bärets skal tas bort.
3. De tvättas lite till och läggs ut i solen i 14 dagar för att torka.
4. De säljs vidare och någon annan plockar ut kaffebönan, rostar den och kanske maler den. Beror på hur man vill ha kaffet.
5. Du köper det i butik och går hem och dricker en stor, god kopp kaffe

Låter ganska enkelt men det ligger mycket jobb bakom det och som precis med allt jordbruk så hänger produktionen mycket på hur vädret är och hur skörden blir.

På kvällen satt vi runt lägerelden och snackade ett tag. Natten tillbringade vi med att spela Cluedo så blev inte så mycket sömn - absolut värt det dock!

Nu är det inte många dagar kvar innan man ska tillbaka till snöslasket. Vi försöker hitta på en plan för hur vi ska kunna stanna här - tror ni de kollar under sängarna eller kan man bo där ett tag?

Skriver ett nytt inlägg om idag imorgon tror jag.

Hörs!

Sofie